Det exotiska dog

när ett svenskt sällskap slog sig ner vid bordet intill inne på den italienska restaurangen vid Foksal och bröt av den italienska, polska och tyska ljudväggen där man kunde sjunka in i obegriplighet.

 

Skillnader jämfört med för fem år sen

Ingen kompakt rökdimma när man kliver in på flygplatsen. Inga polacker med cigarettstumpen dinglande i mungipan. Inga svarttaxigubbar som tränger sig fram och viftar och skriker för att överrösta varandra. Endast en man utanför entrédörrarna i svart skinnjacka och vit skjorta som viskar att han kan erbjuda skjuts till stan, mycket billigare än de officiella taxibolagen.

Jag kliver in i en Sawa-taxi och noterar i färden in till Warszawa att allting inte längre är svart-vitt. Fasaderna ser renare ut. Luften känns lättare. Parkerna lyser upp av grönskimrande bladverk som kontrasterar de kolsvarta trädstammarna (jag trodde inte att träden kunde slå ut i det här landet)

Sorlet sen. När jag kliver ut. Människornas samtal är betydligt mer begripligt. Engelskan är mer utbredd och det polska väsandet hörs allt mindre i stadens centrala affärsområden.

Betraktelser från Warszawa

Några korta (och ganska meningslösa) betraktelser från min minisemester i Warszawa. 

Ett sorl där det första jag urskiljer är fotstegen: snabba, långsamma, klapprande och skosulorna som gnisslar mot marmorgolvet.  Steg som rör sig fram till ett skyltfönster.  Mot en parkbänk.  Stannar.  Vänder sig om och går i motsatt riktning.  Långsamt.  Tårna spretar iväg medan klacken slår i golvet.  Byxbenen sladdrar åt sidorna.  En blommig doft som sveper över det sträva, metalliska.  Stegen försvinner mot trapporna.

Och rösterna:  de ljusa, mörka, väsande och obegripliga som blandar sig med musiken från högtalarna - amerikansk identitetslös topplistemusik.  Barnrösterna svävar i förgrunden som diskanter.  I basen rör sig butikernas mullrande klädesvagnar när de fyller på i ställen.  Andningen.  Korta fräsande fnysningar genom näsan från en yngling som ser sig omkring.  Prasslet från plastkassarna när en gråhårig man med läsglasögonen långt nere på näsan sätter sig, lägger ena benet över det andra, lutar sig snett åt sidan och håller sig i parkbänken, försöker hitta balansen.  Munnen är lätt öppen.  Hängande.

En skallig man med mörkt födelsemärke i pannan glor mot ett skyltfönster genom stålblanka glasögon.  Sammanbiten.  Lätt framåtlutad med händerna längs sidorna om den beiga knälånga rocken.

En svarthårig yngling går med snabba steg mot toaletterna.  Vinterjackan är uppknäppt i inomhusvärmen.  Munnen öppen.  Tungan spelar mot gommen.

 

Lästips

Novellen “En orm i trädgården” av Malin Byström finns att läsa på noveller.nu.

Nytt jobb från augusti och mitt bloggande

Som jag har hintat några gånger på bloggen har jag fått ett nytt jobb. Nu är allt påskrivet, min nuvarande arbetsgivare är informerad och nu kan jag berätta lite mer.

Jag kommer att jobba som managementkonsult inom strategisk IT vid ett konsultföretag i Göteborg. Jag tillträder i mitten av augusti. Mestadels kommer det att handla om utredningar och förstudier på övergripande företagsnivå om hur de ska hantera IT i sin organisation på bästa sätt. Den avdelning jag blir anställd på jobbar inom IT Governance, Enterprise Architecture och Information Management (begrepp som kanske bara är begripliga för den som är yrkesverksam, men mycket förenklat handlar det om hur man sätter upp en IT-organisation (roller, ansvar, processer etc), hur man strukturerar sina IT-system och hur man hanterar informationen som finns i dem)

Jag ser framför allt fram emot möjligheten att få inblick i hur flera olika företag fungerar (jämfört med idag när jag sitter i en linjeorganisation inom ett företag). Jag tror även att jag kommer att stormtrivas med att just genomföra de första stegen i ett kanske större förändringsarbete, att peka ut färdriktningen åt det håll företaget bör gå.

Jag har även fått ett mycket positivt intryck av konstultföretaget. De tycks ta god hänsyn till anställda som även är småbarnsföräldrar (!). Det tycks också finnas möjligheter att någon gång (kanske vartannat, var tredje år, med god framförhållning) få tjänstledigt några månader för att skriva.

Den enda nackdelen är att jag (och familjen) kommer att behöva flytta. Å andra sidan kanske vi hade behövt flytta i alla fall. Jag har nu bott två år i Varberg och trivs väldigt bra. Å andra sidan sägs det att även Göteborg är trevligt (men dyrt, åtminstone om man letar hus)

Vad det gäller mitt fortsatta bloggande om noveller, så har jag inte riktigt bestämt mig. Dels kommer jag antagligen inte att ha lika mycket tid. Dels beror det på responsen från förlagen på mitt inskickade manus.

Men åtminstone fram till augusti kommer jag att fortsätta blogga om novellernas underbara värld.

Oates novellsamling Vredens änglar

Recenseras på flera håll:

GP, UNT, SvD, Sydsvenskan, Arbetarbladet, Borås Tidning, SvD, Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, NT, SMP

Carl Henning Wijkmark “Stundande natten”

Jag har läst Carl-Henning Wijkmarks roman “Stundande natten”. Den där som vann Augustpriset, ni vet.

Ja, vad ska jag säga.

Jag är djupt berörd.

Kanske inte så mycket av hantverket, även om det är mästerligt i sin skenbara enkelhet, som av de existentiella frågor boken väcker hos mig. När jag läser ut sista sidan sitter jag förstummad och reflekterar över mitt liv.

Vad ångrar jag? Ångrar jag något? Vad är kunskap (egentligen)? Vad är en upplevelse? Vad är kärlek, omtanke? När känner jag döden i min närhet? Vid vilka tillfällen? Vilka självständiga beslut har jag fattat i mitt liv? Hur agerar jag till vardags? Är jag nöjd med mig själv? Med mitt liv? Om jag gjorde bokslut nu (efter “halvtid”), hur skulle det se ut?

Jag tycker med andra ord att boken lyckas med något som måste vara ett tecken på stor litteratur. Den får mig att gå bortom boken. Den löses upp som objekt. Istället skapas ett antal processer inom mig. Tankar som kan leda till förändring. Ett slags tankefrö från en människa till en annan. Utan några givna svar. Förutom de jag kan hitta inom mig själv.

Den får mig också att fundera över litteraturen.

Är det inte det här som är litteraturens viktigaste uppgift?

Mycket annan litteratur ter sig hur som helst banal i jämförelse.

Bitterljuvt

Antar att det är så det måste vara.

Att samma dag som jag skriver på kontraktet för det där drömjobbet som managementkonsult, så dimper det ner en första refusering.

Standardrefusering.

Någon fånig text om att de hoppas att skrivandet bereder mig glädje.

Vad ska jag säga? Ungefär som att säga att livet ger mig glädje. Ja. Det är klart. Även om det reducerar det till något futtigt.

Damm förlag blev i alla fall först.

Men jag försöker tänka positivt.

Även om det är svårt.

Jävligt svårt just nu.

Fan alltså. Här har man lagt ner ett halvår tjänstledigt för att skriva + att vissa noveller har något år på nacken, summa summarum minst ett arbetsår, och så får jag inte mer än en standardrefusering, nesligt …

14 kvar.

Lästips

Tänkte tipsa om några läsvärda alster från några bekanta:

• Novellsamlingen “Vänsterprassel” av AC Collin.
• Novellen “Efter behov, liksom” av Micke (som debuterar på Piratförlaget i höst, horray!)

Säg hej till publiken!

Apbra noveller av Naja Marie Aidt

Nu har jag läst klart Naja Marie Aidts novellsamling “Bavian“.

Jag läste den långsamt dels eftersom jag läste den på danska. Men även medvetet, för att jag ville stanna kvar i berättelserna så länge som möjligt. Nu ligger den där. Utläst. Det känns vemodigt och trist.

Mitt förstaintryck står sig med andra ord. Och mer än så. Det här är en novellsamling som slår det mesta.

Jag tänkte kommentera den avslutande novellen Myggestik mer ingående. Tror att det ger en bra bild av kvaliteten på hela samlingen.

Novellen handlar om en yngling som fyller sitt liv med krogbesök, flyktiga relationer och som allmänt tycks befinna sig i en sorglös tillvaro. Sen vänder berättelsen. Långsamt. Det börjar med ett oskyldigt myggsticksliknande sår som växer steg för steg, och vrider ut och in på karaktärerna (och läsaren) tills huvudpersonen ligger i sjuksängen och är dödssjuk i någon obegriplig multiresistent åkomma. Huvudpersonen har till en början svårt att ta till sig det som händer. Han skämtar bort det.

Språket i Myggestik har en poetisk sprängkraft (eller vad jag ska kalla det). Här finns i alla fall en avskalad och tight prosa som tillsammans med den narrativa framställningen skapar en djup känsla av frustration, orättvisa och främlingskap inför allt vi tar för givet. En Kafka-liknande känsla. Det här är en berättelse om människans utsatthet. Den tunna skiljelinjen mellan lycka och katastrof. Kanske handlar novellen om (något så skenbart enkelt som) vad det innebär att vara människa?

Mitt intryck är att novellen Myggestik är storstilad litteratur. Kanske är det här som Aidt kommer till sin rätt utifrån hennes bakgrund som poet och dramatiker? Även om resten av samlingen också myllrar av små mästerstycken:

• “Sår” - långsam och vemodig
• “Tur i bil” - högtemponovell som storstilat förmedlar storfamiljens kaotiska bilsemester
• “Store træers grøne mørke” - poetisk sorgesång
• “Slik” - främlingskap inför det till synes mest triviala, att gå och handla

Med flera.

Alla små glimrande pärlor.

Jag förstår att den vann Nordiska rådets litteraturpris.

När kommer den på svenska?

(och när får vi se en novellsamling lyftas fram på samma sätt i Sverige?)

Tyvärr har jag med andra ord inget negativt att säga om novellsamlingen. Jag får väl luta mig tillbaka och länka till tankarna kring Castillons senaste för att övertyga mig själv, och eventuellt andra, om att jag har någon slags kritisk förmåga.

Catahyas novellpris

Catahya utser den bästa fantastiknovellen.

Nu är det skickat

Nu har jag skickat in manuset.

Det blev totalt 15 förlag.  13 som får hela manuset och 2 som får ett smakprov, enligt deras eget önskemål.

Stort tack till Kopieringshörnan i Uppsala som gav mig ett riktigt bra pris!  De underlättade dessutom distributionen väsentligt.  (jag skickade pdf-filer och de distribuerade i brevform).

Nu är det bara att sätta sig ner och vänta ett par månader.

Tålmodigt.

Typ.

(hjälp!)

Collarp får fina recensioner

Björn Collarps novellsamling “Hur andra har det” får fina recensioner i flera tidningar:

SR Kulturnytt , Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, DN, UNT

Eller vad sägs om:

“Det finns en precis enkelhet i hans sätt att fånga någonting mycket svårt, det här tillståndet av att liksom inte veta vad man ska göra av sig”

“Obönhörligt tecknar han ett existentiellt och socialt bottenläge.”

“Missbruk, självdestruktivitet, abstinens, frusna relationer, främlingskap, den totala ensamheten författaren prickar av alla grader i det sociala helvetet och prövar hela tiden om det inte går att falla lite längre ner. Men det märkliga är att novellerna aldrig känns tunga eller motiga, tvärtom läser man girigt vidare.”

Jag skriver direkt upp samlingen på min att-läsa-lista.

Textival

Litet och småtrevligt.

Framför allt att undertecknad vann i någon slags utlottning. En väska med tidningar och böcker som jag gissar blev över från förlagen. Eller vad sägs om “Ord och bild nr 2″ från 1982 och “Vad varje fyrtiotalist bör veta”, med tips om kryssningar, pensionärsföreningar, trädgårdsodling och nybörjarkurser i Golf?

För övrigt ville förlagen inte ta emot manuset på plats. De hänvisade till sina respektive hemsidor och att jag skulle skicka in det via snigelpost. De tyckte att det blev för mycket att bära på.

Waste of time för min del, med andra ord.

_ _ _

Uppdaterat:

Fick i alla fall tag på Fantasin och kunde köpa det där numret om skrivarskolor som debatterades här tidigare.

Slut II

Fortsätter med lite mer tankar om slut.Jag läser “The Cambridge Introduction to Narrative“.

Mycket känns som skåpmat.

Däremot en del intressant om avslut. Författaren hänvisar bland annat till Roland Barthes som talar om olika koder som läsaren och författaren måste dela med varandra, för att en text ska bli läsbar.

Två av koderna kallar han för ‘proairetic’ respektive ‘hermeneutic’. Den första handlar om förväntningar och agerande. Den andra om frågor och svar. Min slutsats är att ett avslut kan ses som en fyrfältare (ni vet en sån där som alla handelsnissar förenklar världen med).

På ena axeln har vi frågor och förväntningar. Det handlar om frågor som dyker upp under läsningen. Vem är mördaren? Hur ska det gå? osv. Förväntningarna ligger nära intill, men har kanske mer med genre att göra. Läser jag en kioskroman eller en deckare har jag vissa förväntningar, läser jag Kafka eller Dostojevskij har jag andra.

Sen kan frågor besvaras helt, inte alls eller delvis. Samma sak med infriandet av förväntningarna.

Tror det kan fungera som ett instrument på det egna skrivandet.

Vilka frågor och förväntningar väcker min text? Vill jag besvara och/eller infria dem? Vilka möjliga svar finns?

Känns som ett mer sammansatt sätt att se det på, jämfört med tidigare inlägg. Jag tror att resonemanget innefattar alla tidigare begrepp (red herring, peripeteia, irony, deus ex machina, cliffhanger etc).

___

Uppdaterat:

Kanske finns det ytterligare en nivå? Jag tänker på Kafka som kanske snarare lämnar läsaren med fler frågor än svar.